Low on life.

Jag har alltid haft väldigt lätt att förlåta människor som har behandlat mig illa. Och om jag ska vara ärlig, så vet jag inte om det gör mig till en snäll person eller en naiv person. Den realistiska delen av mig skulle säga naiv - utan tvekan. Ja, jag är naiv. Jag är den mest naiva personen jag vet. Jag kan erkänna det för mig själv, men jag kan inte förändra det. För den naiva delen av mig är väldigt stor.

Jag vill inte att det här ska påverka mig, men jag kan inte förhindra det. Jag känner att det är hopplöst. För vad finns det att göra när ens bästa vänner helt plötsligt glömmer bort att man överhuvudtaget finns? När de tar dig för givet? När man redan har försökt prata med dem, men de förstår helt enkelt inte? Jag sa ju det - det är hopplöst. Men det är inte jag som kommer förlora någonting här - det är dem. Frågan är bara om jag kommer vara lika förlåtande som vanligt när de kommer tillbaka? Just nu känns det inte så faktiskt. Man kan inte behandla en person hur som helst, utan att tro att det inte kommer få några konsekvenser.

I'm done.

xo xo.


Och ja - det här är en jävligt dålig dag.