I'm scared to know I'm always on your mind

Idag är jag galet bakis, och i min värld betyder det att gårkvällen var lyckad. Det var den. Den innehöll det mesta, hemmafest, lokalfest, dryga människor, fjortisar, sköna människor, snyggingar. Och det bästa; deep talk med E i en lekpark på fyllan. God, I love it! Det är helt otroligt vad man kan berätta för en människa som man känt så kort tid. Och det mest otroliga är att hon förstår precis hur jag känner för hon går igenom exakt samma sak. Om inte det är ödet, vet jag inte vad som är det.

Ikväll blir det bara chill hemma med familjen framför nån film, och imorgon ska jag ut på stan för att trängas med människor så jag får träffa my darling T, men det blir bra ändå.

xo xo.

Jag skulle ge dig allting du pekade på.

Så har ännu en helg gått. Och söndagsångesten har infunnit sig som ett brev på posten. Gosh, I love routines. Eller inte.

Min helg har inte innehållit något speciellt. Förutom att jag var med min bästa vän, E i fredags. Det var väldigt härligt att träffa henne igen, eftersom att vi har glidit ifrån varann väldigt mycket under de här senaste månaderna. När jag träffade henne blev jag påmind om varför hon egentligen är min allra bästa vän. Jag har många vänner som står mig otroligt nära och som jag värdesätter otroligt högt. Men E, hon är speciell. Hon förstår mig på ett sätt som jag tror att ingen annan gör. Hon lyssnar på allt jag har att säga, och vi kan sitta tysta tillsammans utan att behöva säga ett ord för att förstå hur den andra känner sig. Det måste ju vara något speciellt. Det är något speciellt.

Jag och E hade i alla fall både ytliga och djupa samtal som var mycket givande. Och vi kom fram till en hel del saker, men de stannar mellan oss.

Nu ska jag plugga litteraturhistoria, wish me luck.

xo xo.

I see sunset in your eyes.

På ett sätt känner jag mig trasig. Så trasig inombords att ingen och inget någonsin kan laga mig. Mitt hjärta känns trasigt, och det gör ont. Så ont. Det gör så ont att smärtan blir fysisk ibland. Den här trasigheten skrämmer mig något otroligt. Mest för att jag inte vet vad den beror på. Det finns ingen logik i att bara vakna upp en dag och vara helt trasig inombords utan någon konkret orsak. Och det är det som skrämmer mig mest.

Jag vill veta varför jag känner mig trasig, så att jag kan fixa det. Så att någon kan fixa det. Någon. En annan anledning till att jag är så rädd för den här trasigheten är för att jag inte kan prata om den med någon. Missförstå mig inte, jag har flera personer i mitt liv som jag kan berätta allt för, men jag kan inte få in min trasighet i ord. Jag kan inte uttrycka mig. Och det är så jobbigt att jag inte kan beskriva det, för som jag nämnde i något tidigare inlägg så brukar jag prata om mina problem konstant, men nu kan jag inte prata. Inte med någon. Kan inte. Jag vill, men kan inte. Snälla, jag vill bara att det ska gå över.

Been there, done that - no regrets.

Och så var det lördag. Vilket innebär att det var fredag igår. Och jag spenderade min fredagskväll med att vara med mina partners in crime och deras otroligt sköna kompis E. Vi fyra tjejer startade kvällen hemma hos mig med att sminka oss och äta godis, spårat förkrök! Not.

I alla fall, vi begav oss sedan till vendelsö för att hälsa på P&D's jobbarkompis, C. Där var vi rätt länge, drack martini och spelade ölspelet. Trevligt. Sedan bestämde vi oss för att åka ut till något som heter Gudö(?). Från busshållplatsen var det drygt fyra kilometer att gå. Men vi krigade i sisådär 500 meter, sen stannade en bil och vi liftade med den, till en gård mitt ute i ingenstans. Jag skojar inte, tre hus och ett stall och lite ängar var det enda man kunde se. Helt otroligt. Så vi började undra varför i helvete vi hade bestämt oss för att åka dit. Till slut kom vi fram till festen. Dåligt. Ångest. Varför? Det var ungefär 7-8 killar där, varav 2 stycken var trevliga. Alla andra var dryga drägg. Helt sjukt ovärt. Efter att vi hade varit där någon timme så började vi längta hem. Det regnade, vi var mitt i skogen och det var sjukt långt hem. Men istället för att åka hem går vi tvärs över den ena ängen (eller lerpölen...) till ett annat hus där killarna sätter igång att spela pingis. Kul kväll. Nej.

Tillslut kommer våran efterlängtade taxi, det tog en timme för den att hitta dit och klockan fyra somnade jag som en klubbad säl i min säng, med dubbla täcken.

Ikväll ska jag spåra, även fast jag är äckligt bakis!

xo xo.

I hate this part.

Måndag igen. Känns jävligt. Inte förjävligt eller överjävligt. Bara jävligt.
Och det är ju ganska bra vid närmare eftertanke. Det enda som är positivt med måndagar är att man får träffa söta personer som man inte träffade i helgen. Så det var ju trevligt. Och dem var söta.

Det mest positiva med den här måndagen är att jag äntligen är borta från mitt dark place. It was about time! Så nu känner jag mig som vanligt igen, lite mer trött och orkeslös kanske, men man kan ju inte få allt.

Jag sitter här och försöker skriva en analys av två romaner i Svenska B. Och det går väl mindre bra. Jag har alltid varit ambitiös och motiverad när det kommer till skolan, speciellt i ämnen jag gillar. Men nu är jag så galet omotiverad att det inte är sant. Men sen så har jag ju otroligt mycket skolarbete också. Jag återkommer när jag har tid, om jag inte har avlidit av för mycket plugg.

xo xo.

PS. Det värsta jag vet är när folk inte litar på en. Fyfan.