I see sunset in your eyes.

På ett sätt känner jag mig trasig. Så trasig inombords att ingen och inget någonsin kan laga mig. Mitt hjärta känns trasigt, och det gör ont. Så ont. Det gör så ont att smärtan blir fysisk ibland. Den här trasigheten skrämmer mig något otroligt. Mest för att jag inte vet vad den beror på. Det finns ingen logik i att bara vakna upp en dag och vara helt trasig inombords utan någon konkret orsak. Och det är det som skrämmer mig mest.

Jag vill veta varför jag känner mig trasig, så att jag kan fixa det. Så att någon kan fixa det. Någon. En annan anledning till att jag är så rädd för den här trasigheten är för att jag inte kan prata om den med någon. Missförstå mig inte, jag har flera personer i mitt liv som jag kan berätta allt för, men jag kan inte få in min trasighet i ord. Jag kan inte uttrycka mig. Och det är så jobbigt att jag inte kan beskriva det, för som jag nämnde i något tidigare inlägg så brukar jag prata om mina problem konstant, men nu kan jag inte prata. Inte med någon. Kan inte. Jag vill, men kan inte. Snälla, jag vill bara att det ska gå över.