I caught myself.

Jag är en omtänksam person. Det är sådan jag är, har alltid varit och kommer alltid att vara. Jag älskar att bry mig om folk, älskar att lyssna på folks problem och försöka hjälpa till. Det får mig att känna mig behövd, så jag antar att det bottnar i mig själv. Att jag har ett bekräftelsebehov som tas ut i omtänksamhet. So far, so good.

På ett sätt känner jag att jag är så pass omtänksam att någon gång längs med vägen förlorar jag mig själv. Jag tar till mig fel personers problem lite för mycket. Missta mig fel här. Jag lyssnar mer än gärna på dina problem en hel natt om det är det som krävs - men jag vill ha något tillbaka. Jag vill att du ska kunna lyssna på mig på samma sätt som jag lyssnar på dig. Det är inte lätt, men om jag berättar något som jag verkligen tycker är viktigt eller jobbigt, då är det din skyldighet som vän att i alla fall låtsas att du bryr dig. Att låtsas engagera dig. Att i alla fall försöka förstå. Att låtsas bry dig. Att bry dig på riktigt. När jag har en vän som mår dåligt, då vill jag göra allt jag kan för att få den personen på bättre humör, allt jag kan för att trösta, stötta och hjälpa. Jag vill att ni ska vara likadana mot mig. Men det verkar vara för mycket begärt.

"Behandla andra som du själv vill bli behandlad" är förmodligen det mest uttjatade ordspråket någonsin, men det är så sant. Varför ska jag alltid ställa upp för dig, om du aldrig ställer upp för mig? Nu menar inte jag att jag alltid ska ha något att vinna på det om en vän ber om min hjälp, utan jag menar mer att jag vill att den vännen ska anstränga sig till att finnas där när jag behöver den. Det gör inte du. Det gör inte ni. Och det gör mig så himla besviken att jag knappt förstår det själv. Ni kan inte ens försöka att låtsas bry er. Det gör ont i mitt hjärta och varma tårar trillar ner längs med mina kinder när jag tänker på det. Men sedan kommer jag till en vändpunkt, när jag inser att det inte är värt det. Då blir jag arg istället, torkar bort tårarna snabbt och tänker på att jag har vänner som faktiskt låtsas bry sig. Nej, stryk låtsas. Som bryr sig, på riktigt. Som engagerar sig, på riktigt. Som hjälper, på riktigt. Som tröstar, på riktigt.

Jag kan sitta uppe och lyssna på dig en hel natt, men då vill jag att du ska kunna göra samma sak för mig. Jag kan låta dig gråta ut mot min axel, men då vill jag att du ska kunna låta mig göra likadant. Jag kan ta emot dig när du faller, jag kan försöka visa dig ljus när allt är svart, jag kan torka dina tårar när det känns som om de aldrig kommer ta slut - men jag vill att du ska kunna ta emot mig när jag faller, att du ska försöka visa mig ljus när allt känns svart, att du ska torka min tårar. För det är det vänskap handlar om. Att ge och att ta. Det känns som att jag ger, men jag får ingenting tillbaka. Och helt ärligt - det finns inte en människa som mår bra av en sådan relation.

Men när allt kommer omkring, då är det viktigaste att ha någon som tar emot en när man faller, för det gör man. Jag har det. Jag har underbara personer i min vardag som tar emot mig, som torkar mina tårar, som visar mig ljus. Med eller utan er. Men nu när allt känns svart då är min fråga till er - vart finns ni? Varför håller inte ni min hand? Med tanke på hur länge vi har känt varandra borde ni ha förstått att allting inte är som det ska just nu. Vänner ska märka sådana saker.

I could give you the world - could you give me the world?

idag är en dålig dag. xo xo