Les temps sont durs pour les rêveurs.

Det första jag gjorde när jag vaknade imorse var att ta upp matteboken och plugga matte i två timmar. Det är roligt att man fortfarande kan förvåna sig själv så mycket. Inte för att det extra pluggandet hjälpte, I put the F in Fail earlier today. Men, vad gör det om hundra år? Lite omprov här och där har ju ingen dött av.

Efter skolan åkte jag in till stan och mötte upp Ellen och Erika. Jag köpte en kjol på Gina, så nu har jag någonting att ha på mig på lördag. Sedan gick vi och köpte biljetter till derbyt på måndag. Nog för att Bajen spelar som skit, och de allra flesta tror att det blir superettan nästa år - så älskar jag fortfarande Bajen, och jag älskar att gå på matcher. Så med andra ord är jag sjukt taggad på att dra på mig bajentröjan, dricka öl, skrika mig hes och härja. Det kommer bli awesome. Jag vill känna den passionen igen.

Just nu sitter jag och lyssnar på Kent. Ja, du hörde rätt. Kent. Det är rätt lustigt egentligen, jag har alltid hatat Kent, men jag fick en knäpp häromdagen så nu har jag laddat ner ett par låtar (jag skiter i IPRED). Känns konstigt att en åsikt jag höll i som om den vore en livlina för tre, fyra år sedan har förändrats helt och hållet till det motsatta. Det är roligt, konstigt och läskigt på samma gång. Men åsikter är så flyktiga. Man tycker något, sen tycker man något annat. Jag tycker att jag borde lägga saker och ting på is med vissa personer, eftersom de inte har vett nog att uppskatta dem. Eller mig, framförallt. Men på något sätt känns det som att hur jag än gör så förlorar jag på det. Loose-loose situation.

En del av mig vill revoltera, vill göra uppror och skrika. Skrika hur trött jag är, hur sårad jag är, hur arg jag är, hur besviken jag är. En annan del har redan gett upp. Den har insett att hur jag än formulerar mig, så kommer de aldrig förstå. För de är för egoistiska och nonchalanta. Den tredje delen av mig vill göra varken eller. Den vill försöka. Den vill få dem att förstå. Den vill inte förlora.

xo xo.