I'm scared to know I'm always on your mind

Idag är jag galet bakis, och i min värld betyder det att gårkvällen var lyckad. Det var den. Den innehöll det mesta, hemmafest, lokalfest, dryga människor, fjortisar, sköna människor, snyggingar. Och det bästa; deep talk med E i en lekpark på fyllan. God, I love it! Det är helt otroligt vad man kan berätta för en människa som man känt så kort tid. Och det mest otroliga är att hon förstår precis hur jag känner för hon går igenom exakt samma sak. Om inte det är ödet, vet jag inte vad som är det.

Ikväll blir det bara chill hemma med familjen framför nån film, och imorgon ska jag ut på stan för att trängas med människor så jag får träffa my darling T, men det blir bra ändå.

xo xo.

Jag skulle ge dig allting du pekade på.

Så har ännu en helg gått. Och söndagsångesten har infunnit sig som ett brev på posten. Gosh, I love routines. Eller inte.

Min helg har inte innehållit något speciellt. Förutom att jag var med min bästa vän, E i fredags. Det var väldigt härligt att träffa henne igen, eftersom att vi har glidit ifrån varann väldigt mycket under de här senaste månaderna. När jag träffade henne blev jag påmind om varför hon egentligen är min allra bästa vän. Jag har många vänner som står mig otroligt nära och som jag värdesätter otroligt högt. Men E, hon är speciell. Hon förstår mig på ett sätt som jag tror att ingen annan gör. Hon lyssnar på allt jag har att säga, och vi kan sitta tysta tillsammans utan att behöva säga ett ord för att förstå hur den andra känner sig. Det måste ju vara något speciellt. Det är något speciellt.

Jag och E hade i alla fall både ytliga och djupa samtal som var mycket givande. Och vi kom fram till en hel del saker, men de stannar mellan oss.

Nu ska jag plugga litteraturhistoria, wish me luck.

xo xo.

I see sunset in your eyes.

På ett sätt känner jag mig trasig. Så trasig inombords att ingen och inget någonsin kan laga mig. Mitt hjärta känns trasigt, och det gör ont. Så ont. Det gör så ont att smärtan blir fysisk ibland. Den här trasigheten skrämmer mig något otroligt. Mest för att jag inte vet vad den beror på. Det finns ingen logik i att bara vakna upp en dag och vara helt trasig inombords utan någon konkret orsak. Och det är det som skrämmer mig mest.

Jag vill veta varför jag känner mig trasig, så att jag kan fixa det. Så att någon kan fixa det. Någon. En annan anledning till att jag är så rädd för den här trasigheten är för att jag inte kan prata om den med någon. Missförstå mig inte, jag har flera personer i mitt liv som jag kan berätta allt för, men jag kan inte få in min trasighet i ord. Jag kan inte uttrycka mig. Och det är så jobbigt att jag inte kan beskriva det, för som jag nämnde i något tidigare inlägg så brukar jag prata om mina problem konstant, men nu kan jag inte prata. Inte med någon. Kan inte. Jag vill, men kan inte. Snälla, jag vill bara att det ska gå över.

Been there, done that - no regrets.

Och så var det lördag. Vilket innebär att det var fredag igår. Och jag spenderade min fredagskväll med att vara med mina partners in crime och deras otroligt sköna kompis E. Vi fyra tjejer startade kvällen hemma hos mig med att sminka oss och äta godis, spårat förkrök! Not.

I alla fall, vi begav oss sedan till vendelsö för att hälsa på P&D's jobbarkompis, C. Där var vi rätt länge, drack martini och spelade ölspelet. Trevligt. Sedan bestämde vi oss för att åka ut till något som heter Gudö(?). Från busshållplatsen var det drygt fyra kilometer att gå. Men vi krigade i sisådär 500 meter, sen stannade en bil och vi liftade med den, till en gård mitt ute i ingenstans. Jag skojar inte, tre hus och ett stall och lite ängar var det enda man kunde se. Helt otroligt. Så vi började undra varför i helvete vi hade bestämt oss för att åka dit. Till slut kom vi fram till festen. Dåligt. Ångest. Varför? Det var ungefär 7-8 killar där, varav 2 stycken var trevliga. Alla andra var dryga drägg. Helt sjukt ovärt. Efter att vi hade varit där någon timme så började vi längta hem. Det regnade, vi var mitt i skogen och det var sjukt långt hem. Men istället för att åka hem går vi tvärs över den ena ängen (eller lerpölen...) till ett annat hus där killarna sätter igång att spela pingis. Kul kväll. Nej.

Tillslut kommer våran efterlängtade taxi, det tog en timme för den att hitta dit och klockan fyra somnade jag som en klubbad säl i min säng, med dubbla täcken.

Ikväll ska jag spåra, även fast jag är äckligt bakis!

xo xo.

I hate this part.

Måndag igen. Känns jävligt. Inte förjävligt eller överjävligt. Bara jävligt.
Och det är ju ganska bra vid närmare eftertanke. Det enda som är positivt med måndagar är att man får träffa söta personer som man inte träffade i helgen. Så det var ju trevligt. Och dem var söta.

Det mest positiva med den här måndagen är att jag äntligen är borta från mitt dark place. It was about time! Så nu känner jag mig som vanligt igen, lite mer trött och orkeslös kanske, men man kan ju inte få allt.

Jag sitter här och försöker skriva en analys av två romaner i Svenska B. Och det går väl mindre bra. Jag har alltid varit ambitiös och motiverad när det kommer till skolan, speciellt i ämnen jag gillar. Men nu är jag så galet omotiverad att det inte är sant. Men sen så har jag ju otroligt mycket skolarbete också. Jag återkommer när jag har tid, om jag inte har avlidit av för mycket plugg.

xo xo.

PS. Det värsta jag vet är när folk inte litar på en. Fyfan.

It was you I was thinking of.

Så Fredag. Äntligen helg som det brukar låta.
Dock så tycker jag att helger är ångestframkallande på något sätt. Jag känner att jag måste göra nånting, helst något roligt, allra helst något riktigt spårat. Tyvärr så är det ju sällan som något riktigt spårat inträffar, men när det smäller. Då smäller det!

Tidigare idag var jag på en dejt. Eller dejt och dejt. Jag tror att det var det i alla fall. Återkommer när jag har mer klarhet i den situationen. Innan det hade jag en timmas yoga i skolan. Helt otroligt jobbigt. Speciellt eftersom att jag har sjukt dålig balans.

Min fredagskväll spenderades i alla fall med mina partners in crime, P&D. Jag var med dem och deras två killkompisar, F&A på bio. På söder. Jag älskar söder, och jag älskar bio. Så min kväll borde ha varit perfekt.

Men jag stördes av dåliga minnen från mitt senaste besök där. Eller minnena i sig är väl inte dåliga, dem är awesome om man ska vara objektiv. Men de är med en dålig person. En person som jag ska ha (har!) glömt och slutat tänka på för evigheter sen, men han har en tendens att ploppa upp bland mina tankar from time to time. Och det är inte roligt alls, eftersom att det får mig att må riktigt dåligt. Usch. He's a sucky person. Och han är raderad ifrån min facebook och därmed ifrån mitt liv. Om jag inte är vän med honom där förtjänar han inte mina tankar, så det så.

Vem vet, jag kanske berättar historien om varför han är en sådan sucky person nån gång. Jag har ju redan berättat den cirkus tusen gånger (när jag har problem vill jag prata om dem. Konstant. Jag skojar inte, vem som helst som lyssnar brukar duga som offer), så en gång till skadar väl inte, plus att jag blir påmind om hur otroligt naiv jag kan vara. Och det är ju rätt bra att komma ihåg ibland.

Nåja, tillbaka till bion. Jag älskar som sagt bio. Ett extremt enkelt sätt att fly vardagen och yada, yada, yada. Det är härligt kort sagt.

Jag hoppas att min lördagskväll bli mer spårad än min fredagskväll. Morgonkvällen kommer förmodligen också att spenderas med P&D och förhoppningsvis deras galet snygga killkompisar. Man kan ju alltid hoppas.

xo xo.

Juste! Jag är inte på ett lika dark place idag. Livet känns mer nådigt.

Even the best falls down sometimes.

Ja, till att börja med ska jag väl presentera mig. Nej, skit samma. Ingen jävla presentation. Kort och gott - jag är en flicka på 17 år, bor i Stockholm. Så det får räcka för nu.
Sen kan jag ju förklara att det här är en blogg där jag skriver ner mina tankar, och att jag just nu är på ett så pass dark place att jag bara vill skriva av mig innan jag typ .. dör?

Jag känner mig så tom. Jag vill känna nånting - vad som helst. Ilska, sorg, nedstämdhet. Eller vänta, nedstämd känner jag mig också. Så tom och nedstämd - yummie. Det jobbigaste med den här lilla perioden jag har måste ändå vara att jag normalt inte är en tom person. Jag känner, och om jag känner. Ilska, glädje, sorg, lycka, kärlek you name it. Och som jag känner det, med en sådan passion att det ibland förvånar mig själv. Men inte nu. Nu är jag bara tom. Tom.

För att avsluta kan jag ju säga att jag har en helt otroligt grym mensvärk och förhoppningsvis så är det här som jag slösade bort hela inlägget på, bara min vanliga pms som spökar i en ovanlig form. Knepig mening. Klarspråk; jag hoppas att det är pms.

Nej, bloggen kommer inte alltid vara såhär deppig (hoppas jag ...).

"I don't quite know, how I feel."

xo xo.